Kreatören som idéspruta

Schablonbilden av en kreatör som en idéspruta stämmer dåligt med verkligheten. Det är ganska få som är bra på att komma på idéer, men väldigt många som är bra på att lösa problem. Och problem löser man genom idéer.

Det är därför jag släpar vidare på min gamla käpphäst, att jobben aldrig blir bättre än vad briefen, det vill säga den som talar om vilket problem man man ska lösa, är.

Det är en erfarenhet jag fått genom att ha fått alldeles för många uppdrag med briefen ”Gör något kul, som får konsumenten att umgås med varumärket”. Fy satan, vad dålig jag varit då.

This gun’s for hire

Nu blir det reklam. För mig.

Jag vill ha jobb. Frilansprojekt eller anställning. Eller det förstnämnda i syfte att bli det sistnämnda.

Jag är copywriter, det yrket har jag utövat sedan urminnes tider och med viss framgång. Men jag vet också hur en bra byrå drivs och vad som krävs för att bra reklam ska skapas.

Jag kan och verkar i sociala meder.

Jag skriver gärna krönikor, jag är inte främmande för att debattera.

Jag vill jobba med snälla, duktiga och roliga människor. Gärna även hjälpa unga och gröna sådana att bli ännu duktigare.

Eftersom min familj, mina katter och mina vänner bor i Göteborg gör jag också det, och kommer förmodligen att fortsätta med det för en överskådlig framtid.

Är det något du behöver? Då finns jag här.

Som en hommage till rubriken drar vi nu upp jeansen till midjehöjd, korvar upp tischan över våra svällande biceps och kollar på när en ung Bruce Springsteen nådigt väljer ut den trånande Courtney Cox ur publiken för en dans i mörkret. Cheezy men bedårande.

You can’t light a fire without a spark.

[youtubeplay id=”129kuDCQtHs” size=”medium”]

Prokrastineringsmüsli

Medan jag funderar på vad jag ska skriva om den Marabou ”Black”-debatten jag deltagit i under helgen kan jag lika gärna dela med mig av ett recept på en god, hemrostad müsli med low-carbprofil som jag gjorde i morse:

 God, hemrostad müsli med low-carbprofil

drygt 2 dl solrosfrön
1,5 dl pumpakärnor
1/2 dl kokosflingor
1/2 dl linfrö
1/2 dl sesamfrön
2 dl grovhackade nötter, exempelvis mandlar och valnötter
1/2 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
1/2 dl vatten
1/2 dl olja med neutral smak

Sätt ugnen på 200°C. Blanda ihop allting och låt stå fem minuter. Sprid ut på en bakpappersklädd plåt och rosta på näst översta ungsvalsen. Blanda runt efter 6 minuter, övervaka noga efter 10 minuter så att det inte bränner och efter 10–13 minuter är det klart. Ät gärna med filmjölk eller naturell yoghurt och blåbär.

Annars då? Jo, Håkan har släppt den bästa låten sedan Du är snart där och Alex och Sigge har gjort ett väldigt intressant podcastavsnitt där de jämför GW Persson med ett brinnande lejon. Lyssna på det!

Den långa intervjun med mig.

Från Resumé nr 9–10 mars –13, ”En vanlig dag just nu är väldigt ovanlig”:

Namn: Anna Ulrika Good
Bor: På Särö, utanför Göteborg.
Familj: Maken Johan Good, en son och en dotter.
Tjänar: 515 697 kr (tax. ink. 2011)
Karriär: Började som 19-åring på RKAB i Göteborg och har sedan dess jobbat på tiotalet olika Göteborgsbyråer, både som anställd och som frilans. Var på GOSS i sju år och nu senast på CP+B. Vunnit  bland annat Guldägg och Bronslejon. Suttit i ett sort antal jurys, exempelvis två gånger i Cannes Lions-juryn, Eurobest, New York Festivals, två gånger i Guldäggsjuryn, varav en som kategoriordförande, 100 Wattaren, Guldlådan och Guldnyckeln samt Månadens Kampanj fem gånger.
Utbildning: En inte fullgjord copyutbildning på IHM och arbetslivets egen skola.
Medievanor: Pappers-GP och Resumé är de enda fasta tidskriftsmedia jag plöjer. Sedan tar mig Twitter till allt annat som är intressant för dagen. Lyssnar mycket på podcasts och ser gärna kvalitetstrams på TV.
Oanad talang: Bästa partytricket: hon kan lägga höger arm bakom nacken och nå runt och nypa sig i höger öra. Hon har även kunnat göra en huvudstående lotusställning.

Posthuset i Göteborg. I flera år stod lokalerna ödelagda efter att verksamheten hade lagts ner. I dag har tegelbyggnade genomgått en metamorfos och blivit lyxhotellet Clarion Hotel Post, ett stenkast från Centralstationen. Ulrika Good bär svarta solglasögon när hon kommer gående från andra sidan Drottningtorget. Det har gått åtta veckor sedan hon tvingades lämna CP+B Europe på grund av arbetsbrist.

En vecka nnan vårt möte besökte Ulrika Good arbetsförmedlingen i Kungsbacka. En formell rutinvisit. Efter mer än 25 år i reklamvärlden vet hon att myndigheten inte är den bästa fiskdammen för en copywriter som satt i Cannesjuryn så sent som förra året. Hon ombeds att söka ett jobb på ett postorderföretag. Det blir en påminnelse, även om hon förstår att det inte är här chansen finns. Ulrika Good ser perioden som en parentes och vet att det kan vända när som helst.

– Genom åren har jag varit med om många konkurser och nedläggningar av byråer jag jobbat på, det är faktiskt bara CP+B och Valentin, Byhr som finns kvar av alla ställen jag varit på. Och i sådana situationer, när pengarna är slut och viljan att göra rätt för sig försvinner, tar många till tasksparkar och diverse fulheter när människor sägs upp. Det har jag drabbats av vid flera tillfällen och det har satt sig i muskelminnet. Så det var känslor från förr som gjorde sig påminda, även om jag vill understryka att allt sköttes helt enligt boken och alla var jättesnälla den här gången. Men de betingade reflexerna försvann på ett par dagar och jag kunde börja tänka på att förändringar oftast leder till väldigt bra saker.

Vad är skillnaden att hamna utanför arbetsmarknaden nu jämfört med när du var 27 år?
– Skillnaden är att mitt nätverk i dag är tusen gånger så stort. Jag hatade att ringa sälj- och jobbsökarsamtal, men telefonen var mitt enda sätt att nå ut för tjugo år sedan. Idag kan jag nå fler med en enda tweet än jag någonsin gjorde när jag satt med en telefonlista och försökte stålsätta mig för att ringa.

Hur gör du för att hålla dig uppdaterad om branschen och underhålla dina kontakter?
– Som sagt, jag rör mig i mitt sociala nätverk där väldigt många i branschen finns, större delen av dagen. Dyker det upp något intressant, ser jag till att kolla upp det så fort som möjligt.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?
– En vanlig dag just nu är väldigt ovanlig, i det långa perspektivet. Det är en handfull veckor jag inte varit heltid på en arbetsplats, kontra ett par decennier som jag varit det. Men just nu har jag ofta lunchmöten inne i stan, jag skriver i många olika sammanhang, för diskussioner på Twitter och fixar med diverse husliga sysslor i huset på Särö där vi bor. Och så börjar jag dagen med att träna i fem minuter.

Som kreatör, finns det något positivt med en sådan här period?
– Jag har blivit mer sugen att, vid sidan av reklamjobben, även skriva i andra sammanhang. Jag trivs exempelvis väldigt bra med att blogga för Resumé, och det har jag tid med just nu. Mitt bloggande har legat i träda i ett par år och, utöver jobbet, har jag mest uttryckt mig på 140 tecken på Twitter. Nu känns det väldigt kul att få skriva lite mer utförligt igen. Att blogga har för övrigt varit något som utvecklat mitt skrivande. Det var fantastiskt att känna friheten i att få skriva med bara sig själv som uppdragsgivare, med mina egna tankar som utgångspunkt och använda mitt eget språk till fullo.

– Emellanåt är yrket som copywriter inte särskilt textintensivt, i vissa projekt kanske de skrivna inslagen bara bara består av presentationer.

Finns det någon rädsla medan tiden går?
– Inte på något sätt. Jag ser med stor tillförsikt på framtiden och tror stenhårt på klyschan att förändring är bra. “Tack vare” att jag varit på så många byråer som gått i stöpet har jag fått erfarenheter från många arbetsplatser, sett olika byråkulturer och lärt känna en väldig massa fler människor än om jag hade hamnat på det perfekta, trygga och stabila stället redan från början. Det tror jag är en värdefull tillgång, och denna tillgång kryddas dessutom med erfarenheter från diverse toppsammanhang, så nej, jag är inte orolig.

Ulrika Goods pappa Johnny Andersson var vd på RKAB, en av Göteborgs ledande reklambyråer på 70- och 80-talet. Som 15-åring bestämde hon sig för att det var copywriter hon skulle bli. Direkt efter stundenten fick hon jobb på RKAB. Via kaffekokande, fotoassisterande och korrekturläsande av kataloger blev hon till slut befodrad till jobbet som copywriter.

Du ville bli copywriter redan som 15-åring, har det gjort det gjort det enklare för dig att hålla dig kvar i reklambranschen?
– Det har aldrig funnits något annat. Jag har inte förstått frågan när någon frågat om det är något annat jag vill syssla med.

Du har jobbat i reklambranschen i 27 år och har levt med branschen i hela ditt liv. I vilken utsträckning är reklam en del av din identitet?
– Reklamvärlden har varit en enormt stor del av mitt liv. Jag började väldigt ung, har vuxit upp i en reklamfamilj och är gift med en reklambyrågrundare, så för mig har alltid yrkesliv och privatliv flutit ihop, bara för att det har varit så roligt och viktigt. Men numera har jag inga problem att stänga av jobbtänket när jag jag känner för det, och har motvilligt insett att universum inte kretsar kring reklambyråvärlden.

Hur skulle du beskriva ditt förhållande till reklambranschen?
– Som till en nära släkting eller familjemedlem. Man kan själv se brister, men gillar inte när någon utomstående kritiserar.

Hur kunde du veta så tidigt att du ville bli copywriter?
– Jag följde med min pappa till jobbet, dvs reklambyrån, när jag var liten, där hade de massor av fina pennor, block och gnuggisar, de hade en trevlig ateljé och de verklade ha så roligt. Det i kombination med att jag älskade att skriva kåserande uppsatser i svenskan, var vad som avgjorde mitt yrkesval. Jag ville få uttrycka mig kreativt och ha roligt på jobbet, det handlade aldrig om reklampriser eller prestigejobb.

– Jag jobbade på i mindre framstående sammanhang i många år innan priserna kom. Det gör nog att jag har en ovanlig karriär, jag var en bit över 40 när jag vann Guldägg, och tidigare i min yrkeskarriär hade något sådant varit helt utopiskt och inte funnits på kartan.

Goss guldägg för kunden Glitter 2006 framhåller Ulrika Good som en tydlig milstolpe i karriären. Två år tidigare hade byrå knutit till sig modekedjan och behövde en kvinnlig copywriter för uppdraget. Ulrika Good var vid den tiden frilanare, hon kände den dåvarande marknadchefen Ann Lindh sedan tidigare och gillade att jobba tillsammans med henne. Ulrika Good fick chansen att jobba med kontot på frilansbasis. I takt med att uppdraget växte blev det till slut mer gynnsamt för Goss att anställa henne permanent. 2005 gjorde byrån en personalhandbok och strategiimplementering för Glitter – Glitterboken, som vann både Guldägg bronslejon i Cannes. En personlig vändning för Ulrika Goods karriär. Under åren som följde fick hon förtroendet att sitta i Cannes-juryn vid två tillfällen.

– Det var då jag insåg att huruvida man är “bra” eller “dålig” handlar i vilken kontext man befinner sig. Får man jobba tillsammans med människor som man klickar med kreativt, har samma ambitioner som och som har förtroende för en kan man åstadkomma vad som helst. Och det motsatta, om ens idéer och person inte är synkade med arbetsplatsens målsättningar och syn på reklam, känner man sig jättedålig. Idag förstår jag att det kanske inte är mig det är fel på om det inte funkar, det är kompatibiliteten mellan mig och byrån som fallerar.

Har du sett mycket av prestige och egon genom åren?
– När man betraktar branschen utifrån är det lätt att tycka illa den, det är enkelt att bara se en massa överspända och överbetalda kvasimänniskor. Och sådana finns det förstås, men ju närmare den verkliga reklameliten jag befunnit mig, desto fler genuint kompetenta, ödmjukt trevliga människor och själsfränder har jag träffat. Samt många som är väldigt sjavigt klädda. När jag skulle delta i Cannes-juryn förra gången exempelvis, klädde mig själv i finklänning och klackar för att gå på välkomstbankett på det lyxiga hotellet Carlton. När jag klev in i hotellhissen möttes jag av en man med flip-flop-tofflor, bermudashorts och urtvättad t-shirt. Han visade sig höra till min jury och också vara på väg till välkomstbanketten, en fransk superkreatör med juryns kanske skarpaste hjärna.

Vilken är din största drivkraft i yrket?
– Att ha roligt på jobbet. Att få hitta på bra saker.

Du gick från det mer traditionella Goss till CP+B som är väldigt långt framme digitalt. Hur var den omställningen?
– Det var ett tufft bootcamp. Jag förstod direkt att det här inte var ”mammas gata” där jag kunde gå på rutin. Jag lämnade min trygghetszon och kände mig som en nybörjare till en början. Man jag hade lyckligtvis fantastiskt duktiga kollegor att jobba tillsammans med.

Hade du förutsatt dig att det skulle bli en så pass stor utmaning?
– Jag förstod förstås att det skulle bli annorlunda. Mitt liv är väldigt digitalt, men är jag mer en heavy user än en teknikgeek, så det fanns mycket att lära. Det var nog faktiskt svårare att anpassa sig till att jobba på en amerikanskägd byrå efter att alltid ha jobbat i svensk byråkultur. Den hierarkiska strukturen passar inte mig så bra, jag har inte så vassa armbågar som man kanske behöver för att ta sig fram på en nätverksbyrå. Där är det din titel som ger dig ditt mandat för hur du får jobba, och som copywriter är det mandatet begränsat.

Kommer du ta med nätverksaspekten i beräkningen innan du börjar på nästa jobb?
– Jag vet att jag presterar bättre när jag har fullt ansvar för mina uppdrag. På en nätverksbyrå har man alltid minst ett par nivåer av CD:s över sig som bestämmer i slutändan.

Hur kommer det sig att du valde ändå att lämna Goss utan att ha något jobb att gå till?
– 98% av tiden jag har jobbat tillsammans med Johan har varit helt fantastisk. Men på slutet, när det inte gick så bra för Goss, gick det aldrig att stänga av diskussionerna om det, inte ens när vi satt hemma vid middagsbordet. Och så vill man inte vara på samma arbetsplats som sin partner när man börjar misstänka vart det kan barka hän. Därför valde jag att hoppa av.

– Jag ville göra det offentligt att jag sagt upp mig, för att optimera mina chanser att nå ut till så många potentiella nya arbetsgivare som möjligt, istället för att kontakta dem en och en i hemlighet. Det var en chansning som gick hem, inom en vecka hade jag fått jobb på CP+B.

Hur skiljer sig förutsättningarna nu jämfört med den gången?
– I Göteborg har bland annat Goss, ANR och Jerlov försvunnit och de som har tillkommit kan inte riktigt matcha de arbetsplatserna än, så det finns ett stort tomrum. Och så har lågkonjunkturen blivit djupare, många sitter still i båten istället för att satsa framåt. Men när man varit med så länge som jag har, vet man att konjunkturenas svängningar är något naturligt, det är bara att hänga i så vänder det och blir ljust igen.

Hur mår reklamstaden Göteborg?
– Den har mått bättre, men den har samma symptom som branschen i stort. I tider som den här finns det väldigt få modiga reklamköpare och de flesta kör på kortsiktiga säljinsatser istället för att bygga långsiktiga och nyskapande koncept.

När Johan Good drog igång Goss tillsammans med Gunnar Skarland och Mikael Schultz år 1996 var Ulrika Good deltidsarbetslös. Hennes man jobbade jämt och de mesta av pengarna gick till att bygga upp verksamheten och hålla byrån över vattenytan. Hemma satt Ulrika Good med två barn på 2 och 4 år, samtidigt som hon fick ligga i för att få tillräckligt med frilansuppdrag. Mitt upp i allt började hon jobba med att ta frilansuppdrag tre dagar i veckan där hon blev mobbad av sin chef. Ulrika Good bet ihop innan hon gjorde klart med ett nytt jobb och kunde säga “Jag kommer aldrig tillbaka”. När hon tio år senare står på scenen och tar emot ett den svenska reklambranschens finaste pris kan hon njuta.

– Jag lovar att vi Gossar var de gladaste Guldäggsvinnarna någonsin. Det var en dröm som blev sann för de tre grundarna som verkligen kämpat extremt målmedvetet och byggt alltihop från noll, med det här som en viktig, men närmast ouppnåelig målbild.

– Och för min egen del var det också en helt osannolik lycka. Jag önskar alla unga kreatörer alla tänkbara framgångar, men det går inte att komma ifrån att man gläds enormt mycket mer av att vinna fina priser om man haft sin beskärda del av hundår, än om allt det händer när man är nykläckt. Och jag hade haft gott om hundår.

Hur skulle du vilja se att din framtid utvecklades?
– Antingen hittar jag ett nytt roligt reklamjobb på en byrå, eller så skapar jag något i egen regi, gärna tillsammans med den parhäst som jag inte har för ögonblicket. Möjligtvis handlar det även om verksamhet som inte enbart är hardcore reklamverksamhet, men det där är frågor jag bearbetar dagarna igenom i huvudet just nu och som inte är färdigprocessade än.

Annars är det som bloggare hon skapat sin största läsekrets. Inte sällan behandlar bloggen jämställdhetsfrågor, vilket är en överraskande utveckling enligt henne själv. Hon säger att hon inte alltid varit en genusmedveten person.

– Något som var en ögonöppnare för mig var faktiskt Mad Men. Där det blev så tydligt att min egen arbetsplats varit så annorlunda för inte alls speciellt länge sedan. Och att utvecklingen som skett inte gjort det av sig själv. Jag tror inte att männen i Mad Men-eran var onda på något sätt, för dem var det självklart att kvinnors roll var att skriva maskin, svara i telefon och bli påsatta i kopieringsrummet. Jag tror inte heller att dessa män vaknat upp en morgon och tänkt “Det här är inte schyst! Kvinnor kan också vara likvärdiga medarbetare, nu måste vi ändra på det här.” Nej, det behövs en kamp och ett medvetandegörande för att ändra så starkt rotade strukturer, och om jag genom min blogg kan göra en insats för att synliggöra problematiken vill jag göra det. För det finns fortfarande massor att göra.

Du är väldigt aktiv i sociala medier. I vilken utsträckning är det ett sätt att vårda ditt varumärke?
– Det funderar jag väldigt lite på. Jag är aktiv i sociala medier för att jag tycker att det är roligt. För mig är det en väldigt ostrategisk handling.

Hur stort är ditt ego som kreatör?
– Det är klart att jag har behovet av att få genomslag för mina idéer och gärna vill slåss för dem. Men jag har absolut inte varit en person som trivts i rampljuset och ställt mig längst fram på scenen, tvärtom, tidigare var det det värsta jag visste. Tanken på att behöva tala inför folk har gjort mig panikslagen förr om åren.

– Men jag har kommit väldigt långt och idag har jag ett helt annat självförtroende, jag tror inte längre automatiskt att jag är den som har fel och är den sämsta personen i rummet. Det kan jag tacka min förmåga att uttrycka mig i skrift för. Med hjälp av den har jag upptäckt att jag också har något att komma med som folk vill lyssna på. Så idag känner jag mig hyfsat trygg med det mesta. Men stort ego? Nä, det hoppas jag inte att jag har av det dåliga slaget.

När kom du över den här typen av tankar och kände att du var duktig?
– Helt klart under tiden på Goss. Det var då jag kände att jag faktiskt platsade i väldigt bra sammanhang.

 Text: Andreas Rågsjö Thorell

 

Moment 22 vid 44

Ibland känns det som om man har två val när man är en kvinna i min ålder.
Antingen att väcka reaktionen: ”Faen, vad hon har blivit sliten!”.
Eller: ”Faen, vad hon ser fixad ut!”.

Ja, det är den fasansfulla omslagsbilden på Resumé som har aktualiserat denna återvändsgränd av Moment 22-tankar. Enda gången jag tidigare sett mig själv i en sådan frånstötande upplaga är när jag av misstag kört igång Face Time, Photo Booth eller mött min egen spegelbild i iPadens skärm. Då har jag ryst, snabbt stängt av och slagit det ur hågen, ingen annan såg ju.

Men nu förevigades en motsvarande skräckupplevelse på ett omslag som möte hela min bransch och som nu förföljt mig i över en vecka i form av diverse digitala puffar och avatarer.

Av alla issues jag haft med mig själv genom åren har utseendet inte hört dit. Jag har alltid tidigare med hjälp av en välmatad sminkväska och en kraftfull hårfön lyckats trolla fram något som åtminstone inte jobbat mot mig. Att det blir svårare och svårare med åren, det är väl en känsla som smyger sig på de flesta, men för mig stod det klart från den ena sekunden till den andra. Före och efter jag sett det där omslaget.

Så, vad göra? Låta naturen ha sin skoningslösa gång och stå med rak rygg, skrynklig hals och saggiga ögonpåsar? Eller kämpa emot genom att fylla, spruta, skära och gå runt med en livslögn skriven i den av gift utslätade pannan?

Visst är det tragiskt att jag bryr mig, men den som säger att utseendet inte spelar någon roll har sämre verklighetsförankring än den där gubben i lustig hatt i Vatikanstaten.

 

Fotonot till rubriken: Ja, jag är några år äldre än 44 men det var en snyggare rubrik, rent numerologiskt. 

Puss och kram från forntiden

Jag läser att Gul & Blå återuppstår och minns förstås genast min högstadietid (hojta om det är ett uttjatat nostagitema). När Gul & Blå skriver historia var det bara deras jeans som gällde, men i själva verket  var det en ständig kamp mellan dem och Puss & Kram om vem som skulle klä ungdomarnas bakar. Jag hade Gul & Blå, deras Marilynmodell var det som täckte min.

Gul & Blå:s lekfulla popkonst- och serietidningsestetik var magiskt tilltalande för oss vars finkläder dittills bestått av stickiga bruna gabardinbyxor matchad med en gnisslig senapsgul polyesterpolo tillverkade av könlösa varumärken, helt utan ungdomsappeal. Nu kunde man plötsligt få febrigt åtråvärda jeans OCH ett stycke av det bästa med USA i ett. Inte konstigt att vi använde plastkassen som skolväska i månader efteråt.

Och var det inte jeans så var det tröjor med serietidningsmotiv. Så här såg jag ut i min Gul & Blå-tröja med Musse Pigg i en riggad före/efter-plåtning:


Var det inte Musse Pigg så var det Joe Banana, vad det nu var för en typ egentligen. 

Utan att vara ens i avlägsen närhet av målgruppen tycker jag att man borde satsat lite mer på den där popkulturella känslan, dagens logga för tankarna till arbetskläder.

Om jag hade fått bestämma hade det alltså varit mer av det här:

Och mindre av det här:

Men det kanske bara är min privata nostalgi som talar.

Det här klippet från SVT 1976 säger så mycket om vad det var som gjorde det hela så oemotståndligt lockande. När man hör reporterns fiskande efter det omoraliska i att bära omotiverat dyra märkeskläder (”Kan man inte göra ett eget märke då?) vill man bara klä sig från topp till tå i det rätta som går sönder efter en månad. Bara för att visa den där jävla vuxenvärlden.

[youtubeplay id=”zpzbCpw40Fs” size=”large”]

 

Vad Facebook tror sig veta om mig

Idag kan man läsa om att Facebook vet betydligt mer om dig än du tror. Det är forskare som analyserat gilla-klick utifrån dem kan fastställa vad du har för IQ, sexuell läggning, personlighet, ras, politiska åsikter om du är drogmissbrukare och yadayada.

Förutom det uppenbara, har du klickat gilla på Folkpartiets FB-sida är du sannolikt liberal, och likadant om du gillar sidor med knarktips (som tydligen ska finnas) är väl chansen ganska stor att du är missbrukartypen, är jag skeptisk till hur vass den här analysen blir.

För ett tag sedan roade jag mig med att göra en gärningsmannaprofil av mig själv med utgångspunkt från vilka personligt anpassade annonser jag hade på min FB-sida. Jag kom fram till att Facebook ansåg att jag var en jättetjock, sliten husvagnsfarmor som gillade att vara bekvämt klädd och hade en tydlig dragning åt white trash-looken.


Säga vad man vill om algoritmer, men särskilt finkänsliga är de inte. 

Nej, såvida inte Facebook vet saker om mig som jag inte ens har upptäckt själv, så ger jag inte många skopor magfett för skärpan i deras analysverktyg.

Min hemliga talang

Häromdagen fick jag frågan om jag har någon dold talang. Medan jag tänkte länge och väl kände jag hur gärna jag hade velat kunna svara: ”Ja, jag har ett undergroundband som brukar spela på klubbar i Hamburg”, ”Som avkoppling brukar jag översätta skönlitteratur från italienska, ”Mellan varven extraknäcker jag som studiogitarrist för Kent” eller ”Det skulle vara mina SM-titlar i varpa, då”.

Men något sådant kort hade jag förstås inte i rockärmen. Det enda jag kom på var det här:

[youtubeplay id=”TwtbWOZqgYg” size=”medium”]

Mediatårar

Visst är det en ganska påfrestande yttring att så fort en tår passerat ögonvrån på dagens mediekonsument, så ska det genast springas till Twitter eller Facebook och berättas, i syfte att positionera sig som en fin person. Det tycker åtminstone jag.

Vad jag ska göra nu är något som är långt mer patetiskt än detta, nämligen berätta om tårar som rann på grund av att jag läste om mig själv. Ni fattar själva.

I pappers-Resumé som kommer ut idag finns en intervju med mig. När jag läser den framkallas ett koncentrat av så många års känslor; det är himlastormande glädje, bråddjup besvikelse, osäkerhet, ovisshet, förhoppningar, lyckorus, sorg och gammal hederlig vardagstristess som passerar revy när jag läser. Det som rinner är alltså inte glädjetårar, inte sorgtårar, utan känslostormtårar. Så mycket som döljer sig bakom raderna i tidningen väcks till liv inom mig.

En annan extremt patetisk sak som händer är att istället för att vara riktigt glad för att någon vill ägna spaltutrymme åt mig och min karriär, kan jag inte släppa hur hemskt det är att det sitter en extrem närbild av mig på omslaget. När jag tittar mig själv i spegeln, lägger på min mest smickrande min och dämpar belysningen en smula har jag hittills kunnat tänka ”Jamen det är ok!”. Nu har jag fångats i ett omedvetet ögonblick av ett zoomobjektiv och kan konstatera att det var ett självbedrägeri.

Även om det här är ett metainlägg (jag skriver på resume.se om en artikel i Resumé) så finns det ingen håv inblandad. Det är inte för en sekund synd om mig, jag var länge tveksam till att ställa upp på intervjun för jag ville inte riskera att någon skulle få för sig det.  Jag är glad att jag haft en sådan knasig och annorlunda karriär och skulle inte vilja ändra något. Förutom möjligen den där omslagsbilden.

Shit snubbar say to kvinnliga copywriters

– Nej, att vara mamma och copywriter funkar inte. Jag vet en som försökte en gång och det gick åt helvete förstås.
Sagt av en manlig copywriterkollega när jag var tjugosex år och nygravid.

– Ja, jag skulle ju inte vilja att min fru var copywriter här i alla fall.
Sagt på anställningsintervju, av byrå-VD, angående hur jag som småbarnsmamma skulle klara av tillvaron som copywriter på deras byrå.

– Nä, vettu, hos oss är det bara 180% som gäller.
Avfärdande byråchef på fest när jag gör en trevare och berättar att jag är ”mammaledig” (= arbetslös) copywriter som skulle kunna vara intresserad av ny arbetsgivare.

–Det här är Ulrika. Vischt är hon schnygg?
Den officiella introduktionen av mig inför systerbyråerna, gjord av en koncernchef som redan smakat för mycket på konferensölen.