Söndagsrepris

Här kommer en repris på den första krönikan jag skrev för Resumé 2009. Den säger en del om min bakgrund och hur jag, karriärmässigt, blivit den jag är:

Reklambranschen i nöd och lust.

De första tjugo åren av mitt yrkesliv bestod mest av uppförsbackar, hundår, motvind och gropiga vägar. Eftersom motsatsen till uppförsbacke är nedförsbacke, är det kanske ett relevant sätt att beskriva de gladare dagarna, för sådana har för all del också förekommit mellan varven. Och när jag tänker på det så är det en bra liknelse, eftersom de glada dagarna mest kändes som dödsstörtningar mot avgrunden. När konjunkturbubblorna var spända till max kunde man få åka chartrat plan till hybris-Norge, ”konferera” på en paradisö eller på något annat sätt sprätta absurda pengar på diverse meningslösheter, men några yrkesmässiga triumfer var det aldrig tal om för min del.

Hundår och bergochdalbanor har ofta följeslagare som stavas konkurser, uppsägningar och bittra tvister. Så även för mig. Mer än en gång har branschen brutalt försökt spotta ut mig, och vid åtminstone ett par tillfällen har den varit väldigt nära att lyckas. Men på något sätt har jag trots allt ändå alltid kravlat mig upp i sadeln igen. Inte på grund av min obändiga vilja, utan för att den där stackars reklamkraken är det enda jag känner till och kan sitta upp på.

Apropå hästliknelser så har jag hört att man brukar säga att man blir en bättre ryttare om man inte bara drillas på ryggen av Grand Prix-ämnen, utan även får traggla med ett gäng trötta ridskolekusar.

Kanske är det likadant i reklambranschen. Måhända blir man en bättre yrkesperson om man först måste harva på tredje klassens ”fullservicebyråer” i några år, än om man slajdar in direkt på F&B efter Berghsexamen.

Om det stämmer borde jag vara bäst i världen.

Eftersom jag inte är världsbäst har jag en annan, och mer sannolik, teori om varför det har ljusnat så smått för mig de senaste åren. Nämligen att det är omgivningen som avgör på vilken nivå du presterar. Om klimatet, kulturen och kemin stämmer, då kan mirakel som att en arbetslös, tilltufsad tvåbarnsmorsa på fyrtioplus med ett kreddlöst CV hamnar på Berns scen med ett gyllene ägg i handen.

När den stundande sommaren lider mot sitt slut firar vi tjugofemårsjubileum, reklambranschen och jag. Vårt förhållande är, som sagt, bättre än någonsin och att vi fortfarande hänger ihop, trots allt vi gått igenom, är förmodligen ett bevis för att det är meningen att det ska vara vi två även i framtiden. Jag har åtminstone aldrig ens så mycket som sneglat åt någon annan. Nej, reklambranschen, jag kommer att fortsätta älska dig i nöd och lust. Även om du beter dig som ett svin ibland.

Ups and downs i karriären

Juni 2012:
Det är fortfarande morgonsvalka när jag går in i Festivalpalatset vid Croisetten. Jag har klätt mig lite extra fin i en lång, syrénlila klänning och kilklacksandaletter, för idag ska vi ha presskonferens. Eftersom jag suttit i Cannesjuryn förut är jag inte nervös för att träffa press från hela världen. Jag vet att ordföranden kommer dra det tunga lasset och att jag på min höjd kommer behöva prata enskilt med branschpressen från Sverige och kanske från något nordiskt land.

Allt avlöper väl och när min ordförande kramar mig hej då ger han mig också ett råd. ”Lova att du tackar ja om du blir tillfrågad om en ordförandepost” säger han innan han försvinner iväg hem till Nya Zeeland med en drös guldlejon i bagaget.

Jag funderar på om jag ska hinna ta en tur till stranden innan det är dags för seminariet i det stora auditioriet. Den här gången är det Twitters grundare som ska tala och det vill jag inte missa. Hur som helst är det snart hög tid att ta ett glas rosé.

Februari 2013:
Eftersom det underkylda regnet gör vägen glashal kör jag ganska försiktigt in på parkeringsplatsen i industriområdet i Kungsbacka. Arbetsförmedlingen jag ska besöka visar sig dela lokaler med både Skatteverket och Försäkringskassan. ”Allt trivsamt på ett och samma ställe!” tänker jag ironiskt medan jag väntar på att bli uppropad.

Handläggaren placerar oss vid ett ståbord i den gemensamma entrén och han skriver mödosamt in min uppgifter på en gammal PC. Runt omkring oss sitter fullt med andra arbetssökande som surfar på Platsbanken och pratar, så ibland har jag svårt att uppfatta vad han säger.

Det tar inte lång tid innan jag börjar svettas i min dunjacka och det bildas en pöl av snöslask runt mina kängor. Min handläggare verkar nöjd över att jag både har B-körkort och bil och han nickar gillande över att jag kan börja jobba med omedelbar verkan.

När han ska skriva in ”COPYWRITER” i sökrutan måste han radera ”ÄLDREVÅRDEN” som står kvar från registreringen av personen före mig. Sökningen resulterar i en träff. Han printar ut ett papper med jobbet jag anmodas söka. Det är en tjänst som innebär att skriva katalogtexter för ett postorderföretag i en närliggande stad.

Två dagar i mitt liv med ett drygt halvår emellan. Jag väljer att tänka att den förra är mer signifikant för framtiden och att den senare är mer av en parentes.

Slajmfejan avslöjar mig

”Fake it ’til you make it” säger Jonas Gardell i trailern för Mia på Grötö och det rådet önskar jag någon gett mitt ansikte för många år sedan. Mitt ansikte är nämligen som en sådan där kompis som ”bara är äääärlig” och i alla väder berättar att du ser jättefet ut i den kjolen eller att din nya frisyr får dig att se tio år äldre ut.

Mitt ansikte har alltid tagit på sig rollen som den som har som uppgift att skvallra för omvärlden när jag är osäker, skeptisk, rädd, generad och så vidare. Något som förstås gjort det där fejkandet i princip omöjligt och istället lagt upp alla tillkortakommanden on display.

Motsatsen till poker face, vad är det? Löjliga-familjerna face? Motsatsen till stenansikte – slajmfeja?

Så blir du av med slajmfejan på två veckor. Där har vi en artikel som jag hade klickat på!

Att klä sig som sin ålder

Jag tittar på uppslaget där alla som ska vara med i juryn för Månadens Kampanj 2013 presenteras. Det är överlag ungt, vid en hastig anblick hade man kunnat missta det för ett skolfoto för en gymnasieklass. Att bli äldre i reklambranschen är ett grymt öde, man måste liksom vara Göran Åkestam för att ha carte blanche att vara över 37.

För att motverka detta dystra faktum kan ju alltid försöka klä sig ungdomligt. Men hur klär sig ynglingarna i vår bransch, då? Jo det är långa helskägg, cardigans, gubbkepsar, hängslen och Dockstatofflor på killarna samt vadlånga blommiga klänningar, pumps, pärlhalsband och jätteglasögon på tjejerna. Jag anar en konspiration här. Om Johan och jag skulle klä oss så på jobbet skulle folk tro att vi var på studiebesök från äldreboendet Björkbacken.

Nej, jag får nog hålla mig till att klä mig som det anstår tanter i min egen ålder och ta på mig trasiga jeans, bikerskängor och t-shirts med döskallemotiv av nitar.