Därför älskar jag inte ”Älska mig”.

I fredags var jag och såg Alex Schulmans föreställning Älska mig på Draken i Göteborg. Jag har gått hela helgen och grubblat på vad det var som gjorde att jag aldrig riktigt tyckte att den lyfte, att mitt betyg bara blev ett mjaaa.

Till skillnad från Roland Poirier Martinsson så kan jag min Alex Schulman. Jag har följt alla hans bloggar, sett åtskilliga säsonger av Schulman Show, läst Skynda att älska och, framförallt, lyssnat på samtliga podcasts signerade Alex & Sigge. Så jag vet att han har mer att komma med än ett missförstånd om sin egen talang för att citera RPM.

Men varför har jag mer utbyte av i princip varje avsnitt av podcasten än av Älska mig? Jo, av samma anledning som valfri incident som din kompis råkar ut för är roligare och mer intressant än en uppdiktad rolig historia eller skröna.

Att lyssna på podcasten är som att höra två smarta, analytiska och roliga kompisar summera vad som hänt den senaste veckan och göra avstickare till allmängiltiga företeelser i livet. Det är äkta och nära, och intrycket är att samtalet uppstår i stunden. Man känner att det är en ynnest att få vara med och lyssna.

Att höra samma typ av innehåll fast i ett välrepeterat, hårdskruvat och scenifierat sammanhang ger mig inte hälften så mycket. För mig blir det tämligen platt och ganska ointressant och det som trollbinder mig med podcasten går förlorat.

Men jag märker också att det omdömet inte är representativt för publiken. Förmodligen tänker resten av åskådarna som jag gjorde när jag läste GP:s, i mitt tycke snipigt snåla, betyg på Filip och Fredriks Jakten på den försvunna staden: Hörrö tanten, du fattar ju INGENTING!

Vad sa egentligen Ville, Valle & Viktor?

I dagens DN skriver Johan Croneman om sjuttiotalets barnprogram och att minnet av dem ljuger. De var inte alls vänstervridna enligt krönikan, utan barnvridna, och Ville, Valle och Viktors främsta kännetecken var att de uppmanade barnen att tänka själva.

Barnkulturforskaren Margareta Rönnberg har gått igenom barnprogrammen som brukar omnämnas som vänstervridna och Croneman skriver: ”Hur hon än vänder och vrider på saken, och programmen, och innehållen, har hon svårt att få syn på den politiska vänsterpropagandan. Hon kallar det till och med för en vandringssägen.”

I bloggen En man med ett skägg har Kalle Lind en serie där han tar upp proggiga barnböcker och dito skivor. I ett inlägg citerar han texter från en skiva med just Ville, Valle och Viktor och det låter bland annat så här:

Pengar pengar pengar
Vi ska lura alla små små barn
att köpa det de
tror att de vill ha
Reklamen gör – och den förför –
så att det nästan går att sälja
skit vad

Och vidare:

Men om kärnkraften är farlig
Ifall strålning läcker ut
måste mänskorna fundera
så att livet ej tar slut
Och från vindens starka strömmar
och från solens varma sken
kan man alltid samla mera
och behålla luften ren
 

Samt:

Bort med betygen
så det blir möjligt
att hålla samman allihop!
Bort med betygen!
Det är så löjligt
att din gråt blir mitt glädjerop!

Ett annat exempel:

Om jag vore kung
då skulle ni förlåta!
Men om jag vore Viktor, en vanlig, en docka,
då skulle jag få gråta
För ni behandlar folk inte lika!
Och ni kråmar er otroligt för de rika!

Om de ställningstaganden som framhålls är bra eller dåliga kan diskuteras, men det är en helt annan fråga. Det intressanta är: bli man blind för att de är osedvanligt propagandistiskt för att vara barnprogram om man håller med om åsikterna som förs fram i texterna?

Vidare pratar krönikan om det absurda i att barnprogrammen ska ha ”gett hundratusentals barn bestående skador och indoktrinerat flera generationer till ett liv i vänstermörker”.

Tja, som jag ser det består de skadorna av att vi blev osedvanligt törstiga efter fantasi, humor och grällt färgad verklighetsflykt.

 

 

Feminismens disclaimers

Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.

I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister ”på det sättet”.
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår… Det är inte min grej.

Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.

Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.

Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

  • Manshatare
  • Ointresserad av sitt utseende
  • Aggressiv
  • Hårig
  • Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
  • Ful
  • Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.

Avsnittet kan du se här.