Därför älskar jag inte ”Älska mig”.

I fredags var jag och såg Alex Schulmans föreställning Älska mig på Draken i Göteborg. Jag har gått hela helgen och grubblat på vad det var som gjorde att jag aldrig riktigt tyckte att den lyfte, att mitt betyg bara blev ett mjaaa.

Till skillnad från Roland Poirier Martinsson så kan jag min Alex Schulman. Jag har följt alla hans bloggar, sett åtskilliga säsonger av Schulman Show, läst Skynda att älska och, framförallt, lyssnat på samtliga podcasts signerade Alex & Sigge. Så jag vet att han har mer att komma med än ett missförstånd om sin egen talang för att citera RPM.

Men varför har jag mer utbyte av i princip varje avsnitt av podcasten än av Älska mig? Jo, av samma anledning som valfri incident som din kompis råkar ut för är roligare och mer intressant än en uppdiktad rolig historia eller skröna.

Att lyssna på podcasten är som att höra två smarta, analytiska och roliga kompisar summera vad som hänt den senaste veckan och göra avstickare till allmängiltiga företeelser i livet. Det är äkta och nära, och intrycket är att samtalet uppstår i stunden. Man känner att det är en ynnest att få vara med och lyssna.

Att höra samma typ av innehåll fast i ett välrepeterat, hårdskruvat och scenifierat sammanhang ger mig inte hälften så mycket. För mig blir det tämligen platt och ganska ointressant och det som trollbinder mig med podcasten går förlorat.

Men jag märker också att det omdömet inte är representativt för publiken. Förmodligen tänker resten av åskådarna som jag gjorde när jag läste GP:s, i mitt tycke snipigt snåla, betyg på Filip och Fredriks Jakten på den försvunna staden: Hörrö tanten, du fattar ju INGENTING!