Woody Allen och byråvalet

Jag såg en lång dokumentär om Woody Allen som gick på SVT häromveckan. En del av den handlade om hur han är som regissör. Han har enorma krav på castingen, att varje roll tillsätts med respektive skådespelares speciella färdigheter och talang i åtanke. Om det tros allt inte skulle funka drar han sig inte för att byta ut personen eller personerna i fråga.

Alla skådespelare som intervjuades vittnade om hur gärna de ville jobba med honom och hur de ansträngde sig till sitt yttersta för att vara så bra de någonsin kunde. De berättade också vilken stor frihet Allen gav dem som regissör, en närmast lättsinnig regi som mest gick ut på att de fick göra det som kändes bäst.

Trots den till synes löst hållna regin är att jobba med Woody Allen en väldigt sannolik väg till att vinna eller bli nominerad till en skådespelar-Oscar, något som bland andra Diane Keaton, Michael Caine, Diane West och Mira Sorvino fått erfara.

Om jag var marknadschef skulle jag tänka lite som Woody Allen gör när han regisserar. Jag skulle ha en stentuff urvalsprocess där deltagarna fick visa varför de var mest lämpliga att lösa just mitt företags problem.

När valet sedan var gjort, och jag var övertygad om att just den här konstellationen var bäst lämpade att göra det jag eftersökte, skulle jag ge dem stor frihet, så att de verkligen fick chansen att utveckla det där de är så bra på.

Om det visade sig att det trots allt inte blev bra skulle jag byta ut dem, så att någon annan som förtjänade friheten fick möjligheten istället.

Det tror jag är bästa vägen till att få en byrå som är beredda att ta ned månen för din och ditt företags framgång skull.

Dagens hjärnsläpp

DN:s Reklamcupen är, som namnet antyder, en tävling i cupform där två olika, och för ändamålet speciellt producerade annonser, möts varje dag under några sommarveckor i DN.

Den ena av dagens tävlingsbidrag är gjord för Småföretagarnas Arbetslöshetskassa, eller SmåA:

Jag häpnar över hur både avsändare och byrå kan vara så exceptionellt tondöva för hur strömningarna i samhället går och var fokus i debatten ligger just nu. De väljer alltså att håna unga tjejer i allmänhet, och deras företagsamhet i synnerhet, i ett läge när (som ett litet exempel) bristen på kvinnliga styrelseledamöter är definierat som ett allvarligt problem inom näringslivet.

I mitt sinne kommer det inte att ursäktas med aldrig så många förklaringar om ”glimt i ögat”.

En krog jag kommer hoppa över.

Strandvägen 1 tycker uppenbarligen att det här är ett relevant bildspråk för en restaurang:

På Strandvägen 1 kan ingen höra dig skrika av hunger och köld.

Jag tycker det är en relevant anledning till att inte gå dit.

Kreatören som idéspruta

Schablonbilden av en kreatör som en idéspruta stämmer dåligt med verkligheten. Det är ganska få som är bra på att komma på idéer, men väldigt många som är bra på att lösa problem. Och problem löser man genom idéer.

Det är därför jag släpar vidare på min gamla käpphäst, att jobben aldrig blir bättre än vad briefen, det vill säga den som talar om vilket problem man man ska lösa, är.

Det är en erfarenhet jag fått genom att ha fått alldeles för många uppdrag med briefen ”Gör något kul, som får konsumenten att umgås med varumärket”. Fy satan, vad dålig jag varit då.

This gun’s for hire

Nu blir det reklam. För mig.

Jag vill ha jobb. Frilansprojekt eller anställning. Eller det förstnämnda i syfte att bli det sistnämnda.

Jag är copywriter, det yrket har jag utövat sedan urminnes tider och med viss framgång. Men jag vet också hur en bra byrå drivs och vad som krävs för att bra reklam ska skapas.

Jag kan och verkar i sociala meder.

Jag skriver gärna krönikor, jag är inte främmande för att debattera.

Jag vill jobba med snälla, duktiga och roliga människor. Gärna även hjälpa unga och gröna sådana att bli ännu duktigare.

Eftersom min familj, mina katter och mina vänner bor i Göteborg gör jag också det, och kommer förmodligen att fortsätta med det för en överskådlig framtid.

Är det något du behöver? Då finns jag här.

Som en hommage till rubriken drar vi nu upp jeansen till midjehöjd, korvar upp tischan över våra svällande biceps och kollar på när en ung Bruce Springsteen nådigt väljer ut den trånande Courtney Cox ur publiken för en dans i mörkret. Cheezy men bedårande.

You can’t light a fire without a spark.

[youtubeplay id=”129kuDCQtHs” size=”medium”]

Marabou Black och det bespottade lurendrejeriet.

Jag är fortfarande förvånad (och lite skamsen) över att jag blev så provocerad över att jag hörde att Marabous ”Black”-kampanj kategoriserades som ett fail på ett seminarium om sociala medier. Diskussionerna som följde på det blev alldeles för emotionella och polariserade.

Därför har jag funderat som fan på vad det var som fick mig att gå igång så. Jag har ju inga barn ihop med kampanjen och således absolut ingen heder att försvara.

Kanske var det för att jag lagt så mycket tid på att försöka göra reklam som engagerar och vet hur otroligt svårt det är.

Kanske var det för att jag trodde att kampanjens klockena insikt om vad som triggar igång Twitter och skapar ett skogsbrandsförlopp av diskussioner borde varit precis det alla som vill lyckas med marknadsföring via sociala medier strävar efter.

Kanske är det för att jag trodde att det massiva och närmast unika genomslaget i samhället kampanjen hade – alla pratade om den, borde väckt respekt och beundran hos analytikerna, eftersom, som sagt, jag vet hur svårt det är att åstadkomma.

Men istället, till min häpnad, verkar det råda i det närmaste ett konsensus om att kampanjen är misslyckad på i princip alla plan.

Kan det vara så att läget är som inför första säsongen av Robinson? Det för Sverige nya formatet väckte då ramaskri och ordet mobbiningsteve myntades. Bra eller dåligt, men programmet satte så småningom en ny standard, publiken vande sig och den blev stilbildande för hundratals andra serier.

Framförallt handlar kritiken om principen att kampanjen bygger sitt uppmärksamhetsvärde på att den luras. Jag förstår att det är diskutabelt, men själv blir jag tusen gånger hellre blir lurad av något så harmlöst som att Tommy Nilsson som byter namn för en dag, och samtidigt skänker mig så otroligt mycket underhållningsvärde, än lyssnar till högljudd tjatreklam som nöter hål i huvudet på mig. Som är den väg majoriteten av dagens marknadsförare kör på.

Jag vill jämföra Black-kampanjen med två favoritkampanjer, som båda bygger på ett slags skoj-/lur-moment.

Den ena är den rumänska ”The american Rom” om en choklad skenbart bytte till en superamerikansk profil för att locka fram målgruppens patriotiska känslor:

[youtubeplay id=”HhRRi8iIL0o” size=”medium”]

Den andra är den nyzeeländska ”Sorry about the twigs, folks” som med flit placerade äppelträdskvistar i ciderförpackningarna för att påvisa ciderns äkthet:

[youtubeplay id=”_2chTI14FQQ” size=”medium”]

Den ena vann Grand Prix och den andra guld i Cannes. Och båda är exempel på strålande underhållande och väldigt engagerande reklam.

Så på frågan om uppmärksamhet är bra till varje pris är mitt svar: Nej, men om skaparna av den är tillräckligt intelligenta kan den bli tusen gånger att föredra framför alternativen som bjuds.

 

 

Här avslöjas undersökningsljuget

Så här ser resultatet ut just nu i dagens läsarundersökning på aftonbladet.se:

En merpart är alltså… gääääsp… helt ointresserade.

Då ska vi se vad Google säger om saken:

Det blå strecket som går skyrocket representerar alltså antalet sökningar på ”Tommy Nilsson”, jämfört med exempelvis Beatrice Ask och Tobias Billström. 

Så, kära undersökningsdeltagare, om ni ska spela ointresserade får ni allt bli bättre på att hålla er borta från sökmotorerna.

Tack till Elias Betinakis för sökgrafen.

Och om någon vill veta vilka ord som twittrats mest frekvent i samband med Black-kampanjen så ser det ut så här:

Urval: Ord som nämns mest frekvent tillsammans med ”black”. De där obegripliga nuffrorna är en kortlänk som går hit.

Tack Torbjörn Sjöström från Novus för molnbilden.

Reklamhistoria

Det måste väl ändå det här, som GP toppar med just nu, vara:


Det är bara att säga megagrattis till Forsman & Bodenfors, mycket större än så här blir knappast en kampanj.

Att sälja sin svartgula själ

Jag har funderat vidare på det här med Tommy ”Black” Nilsson som snudd på dominerade nyhetsflödet igår. Att det rör sig om en kampanj är jag helt övertygad om. Hade det ”bara” varit ett namnbyte, och inte en del av en kampanj som mår bra av jäsande konspirationsteorier som mina, hade Tommy Nilsson vid det här laget suttit i varenda tv-soffa, och figurerat i varenda publikation värd namnet, för att berätta om varför han nu heter Black.

Frågan är vad det är en kampanj för. Jag tvivlade på AIK-spåret igår kväll och hade teorier om Stena Line och Marabou, men efter att ha sovit på saken är jag tillbaka till att det är för AIK. Om man ska sälja något så intimt som sitt eget namn (och komma undan med det) måste det vara för något som ligger en väldigt varmt om hjärtat. Och såvida Tommy Nilsson inte är chokladmissbrukare eller notorisk Danmarkspendlare är det AIK som ligger bäst till för ett sådant tilltag.

Det här kanske jag får äta upp, förmodligen redan klockan nio idag då Black-Tommy lovat lägga upp sin nya låt på sin sajt (som för övrigt reggades så sent som i fredags). Då får vi med stor sannolikhet veta mer.

Och förresten, som jag ser det är det namnbytet som är kampanjen, Tommys skivsläpp är Tommys skivsläpp.

UPDATE: Jag verkar slippa äta upp något.

[youtubeplay id=”WkUgzvi5A0g” size=”medium”]
Näe, det här är någon som försöker låta som Tommy Nilsson. Eller? Mindfucken är total just nu.

UPDATE igen! Nä, jag får visst käka lakritschoklad tills jag kvävs. I videon som lades upp på sajten avslöjades det här:

[youtubeplay id=”k3Mp_GIxId4″ size=”medium”]

AIK hängde visst bara med på ett bananskal?

UPDATE Kampanjen för Marabou kapades av AIK-fansen, låten spelades in igår av Kleerup och Adam Tensta, enligt Expressen.
Vår artist heter som av en händelse också Black. Det är inget man kan ta patent på.

En PR-kupp i en PR-kupp, alltså. Har det någonsin hänt förut?

Smartast just nu – Tommy ”Black” Nilsson

Det är underbart att uppleva en kampanj i realtid, inte bara genom en casefilm. I morse exploderade Twitter (och så småningom också Facebook) av raljanta skämt om att Tommy Nilsson via en pressrelease låtit meddela att han ruttnat på att vara balladkillen, nu vill bejaka sitt hårdrocksförflutna, gör en Prince och byter namn till ”Black”.

Jag kunde exempelvis inte hålla mig, utan skrev det här, apropå Tommys reklamhit ”Dina färger var blå”:

Men strax efter lunch började det ryktas om att det hela är en del av en kampanj för AIK, kallad Paint it Black. Och med den här tweeten från Tommy själv (som är ett hängivet AIK-fan) är det väl knappast några tvivel att det stämmer:

Uppmärksamma twittrare (tack Gunnar!) hade dessutom upptäckt att domänen blacktheartist.com ägs av F&B. Inte för att jag någonsin hört att de jobbar med AIK, men det är för långsökt att det skulle vara en slump.

Det här måste vara den smartaste kampanjen på år och dag. Just nu sitter garanterat AIK, AIK:s byrå (F&B?) och Tommy Nilsson och fnissar åt hur många Djurgårdare, Hammarbyare och fotbollsfans med andra preferenser än AIK som hjälpt till att sprida kampanjen på rekordfart. Jag är också övertygad om att vi snart kommer se en spännande fortsättning.

UPDATE: This just in från Mr Black.

Men, nja. Jag tror det är ett villospår för oss kampanjhobbydetektiver.

UPDATE 2: PDF:en som länkas till i kommentaren här nedan indikerar att Stena Line kontrakterat Tommy Nilsson inför ett skivsläpp i maj. Stena Line är kund till F&B, så där är en koppling dem emellan, men frågan är hur AIK kommer in i den bilden. Det kanske är en slump, däremot.

UPDATE 3. Ju mer jag tänker på det, börjar jag undra om inte hela kampanjen kanske är för/med Stena Line, och inte AIK. Eller är det för göteborgskt?

UPDATE 4. En annan plausibel teori är att det handlar om F&B-kunden Marabou som har en produkt som heter ”Black”. Ingen jätteprodukt, men det kanske är meningen att Tommy ska ändra på det. Fast jag känner ändå att AIK som avsändare hade varit en mer logisk koppling.

En sak är säker, dock. Hade det ”bara” varit ett namnbyte, och inte en del av en kampanj som mår bra av jäsande konspirationsteorier som mina, hade Tommy Nilsson vid det här laget suttit i varenda tv-soffa, och figurerat i varenda blaska värd namnet, för att berätta om varför han nu heter Black.