Woody Allen och byråvalet

Jag såg en lång dokumentär om Woody Allen som gick på SVT häromveckan. En del av den handlade om hur han är som regissör. Han har enorma krav på castingen, att varje roll tillsätts med respektive skådespelares speciella färdigheter och talang i åtanke. Om det tros allt inte skulle funka drar han sig inte för att byta ut personen eller personerna i fråga.

Alla skådespelare som intervjuades vittnade om hur gärna de ville jobba med honom och hur de ansträngde sig till sitt yttersta för att vara så bra de någonsin kunde. De berättade också vilken stor frihet Allen gav dem som regissör, en närmast lättsinnig regi som mest gick ut på att de fick göra det som kändes bäst.

Trots den till synes löst hållna regin är att jobba med Woody Allen en väldigt sannolik väg till att vinna eller bli nominerad till en skådespelar-Oscar, något som bland andra Diane Keaton, Michael Caine, Diane West och Mira Sorvino fått erfara.

Om jag var marknadschef skulle jag tänka lite som Woody Allen gör när han regisserar. Jag skulle ha en stentuff urvalsprocess där deltagarna fick visa varför de var mest lämpliga att lösa just mitt företags problem.

När valet sedan var gjort, och jag var övertygad om att just den här konstellationen var bäst lämpade att göra det jag eftersökte, skulle jag ge dem stor frihet, så att de verkligen fick chansen att utveckla det där de är så bra på.

Om det visade sig att det trots allt inte blev bra skulle jag byta ut dem, så att någon annan som förtjänade friheten fick möjligheten istället.

Det tror jag är bästa vägen till att få en byrå som är beredda att ta ned månen för din och ditt företags framgång skull.

Slentrianföraktet.

Nu har jag lyssnat på de fyra första avsnitten av Thomas Mattssons och Jan Helins gemensamma podcast och reflekterat över att de stundtals låter en smula stingsliga över ”slentriankritiken” mot kvällstidningarna. Slentriankritik är aldrig rolig, men jag tror att det finns en gemensam nämnare mellan deras värld och reklambranschen som gör att man ibland har lite extra låg tolerans mot att vara slagpåse.

Snacket mellan chefredaktörerna Mattsson och Helin har många likheter med podcasten där reklambranschens motsvarigheter gör samma sak. Jag tänker på Guldäggspodden med reklambyrå-VD:arna Göran Åkestam och Erik Sollenberg. Det är två intelligenta, pålästa och väldigt, väldigt kompetenta personer som samtalar och har genomtänkta resonemang.

Men detta är egenskaper som dåligt speglar det gemene man möts av när de exponeras för både reklam- och kvällstidningsbranschen. Därför blir reaktionerna, ofta med all rätt, avsky och förakt.

Vad som alltför sällan framkommer är hur mycket talang, kompetens och ruskigt skickliga yrkespersoner branscherna vi representerar faktiskt rymmer. Det kan stundtals kännas lite orättvist.

Kreativitet eller kundnytta?

Ibland träffar man byråansvariga som säger: ”Nej vårt fokus är inte kreativ reklam och att vinna priser, här satsar vi på att leverera resultat för våra kunder”.

Jag skulle härmed vilja ställa den retoriska frågan: Så ni tror att företag som Volvo, McDonald’s, Ikea, Volkswagen och ICA, det vill säga de som valt Sveriges mest kreativa byråer, valt dem för att de ska få tillfälle att lattja med sin kreativitet och vinna priser, utan att det finns krav på att leverera resultat? Tänk, det tror inte jag.

Så bygger man en riktigt bra byrå.

Per Holknekt sa i en intervju* häromdagen att ”Det är inga genier som sitter vid de fina borden från de rosa tidningarna, ju närmare dem du kommer ser du att det bara är folk som saknar broms”.

Detta gäller inte minst byråchefer. Att leda en reklambyrå är något av ett kamikazeuppdrag. Gudarna ska veta att reklamare inte är lättchefade och att sälja resultatförhoppningar till marknadsavdelningar inte är ett drömuppdrag. Det innebär med all säkerhet att många som är utrustade med broms drar sig för att sätta sig i den positionen.

Jag har mött framförallt två varianter av ledarskap som fungerar ganska dåligt. Den ena är att hävda: ”Äsch, det är väl inte så noga vem som bestämmer, vi är många som har saker att säga till om här”. Det vill säga, man gillar att ha en fin titel på visitkortet, men är inte beredd att ta det ansvar som krävs, vilket skapar otrygghet och i värsta fall kaos. Det är viktigt att känna vem som håller i rodret.

Det andra är när man har en diffus bild av vad det är chefskapet egentligen innebär och fokuserar på att bestämma över enkla, konkreta saker, som att vara väldigt noga med att alla ska komma i tid samt att skriva ”Vi ska bli bäst i [insert valfritt sammanhang] på en whiteboard. Men ingenting om varför, hur och vad det krävs för att nå dit. Vantrivsel och en känsla av otillräcklighet är ofta följeslagare här. Samt brist på framgång.

Båda dessa ledartyper har förmodligen hamnat där de hamnat på grund av att de saknar den självkritiska bromsen som säger ”Jag kanske inte har allt som krävs”.

Två reklambyråchefer som däremot verkar exemplifiera det mesta av hur ett bra ledarskap ska utövas är Erik Sollenberg och Göran Åkestam, VD:ar för F&B respektive Åkestam Holst. I alla fall om man ska tro på att de lever som de lär i senaste avsnittet av Guldäggspodden. Och eftersom de bevisligen är enormt framgångsrika finns det väl ingen anledning att betvivla det.

Så här beskriver Erik Sollenberg receptet för att bygga en riktigt bra byrå:

”Man letar efter den bästa talangen […]. I nästa steg gäller det att få dessa talangfulla människor att prestera 125% av det de egentligen kan. Ett traditionellt sätt att göra det är att utsätta dem för en intern tävlan i ett hierakiskt system. Det har vi bestämt oss för att inte göra, vi har bestämt oss för att vår modell är att förmå de här människorna att hjälpas åt istället för att tävla inbördes. Om man ska bygga den kulturen, men samtidigt ha den här höga ambitionen, så blir det en kombination av elitism och humanism. För vi är ett brutalt elitistiskt fenomen, vi vill göra grejer i världsklass, det kompromissar vi inte med. Men om vi ska orka med den här elitismen, då måste det vara vänligt och trevligt. Om man ska våga ta risker måste man känna sig trygg.”

Göran Åkestam säger att han sedan dag ett på VD-stolen betraktat sig själv som ett undantag. Han trodde det skulle vara en parentes som skulle vara max ett år. Det var antagligen ett uttryck för att han har en fungerande broms, men det i en ovanlig kombination med en ytterst vältrimmad motor.

 

* En mycket motsägelsefull intervju, för övrigt. En stor intervju i TV4 om varför man drar sig undan offentligheten.

Den långa intervjun med mig.

Från Resumé nr 9–10 mars –13, ”En vanlig dag just nu är väldigt ovanlig”:

Namn: Anna Ulrika Good
Bor: På Särö, utanför Göteborg.
Familj: Maken Johan Good, en son och en dotter.
Tjänar: 515 697 kr (tax. ink. 2011)
Karriär: Började som 19-åring på RKAB i Göteborg och har sedan dess jobbat på tiotalet olika Göteborgsbyråer, både som anställd och som frilans. Var på GOSS i sju år och nu senast på CP+B. Vunnit  bland annat Guldägg och Bronslejon. Suttit i ett sort antal jurys, exempelvis två gånger i Cannes Lions-juryn, Eurobest, New York Festivals, två gånger i Guldäggsjuryn, varav en som kategoriordförande, 100 Wattaren, Guldlådan och Guldnyckeln samt Månadens Kampanj fem gånger.
Utbildning: En inte fullgjord copyutbildning på IHM och arbetslivets egen skola.
Medievanor: Pappers-GP och Resumé är de enda fasta tidskriftsmedia jag plöjer. Sedan tar mig Twitter till allt annat som är intressant för dagen. Lyssnar mycket på podcasts och ser gärna kvalitetstrams på TV.
Oanad talang: Bästa partytricket: hon kan lägga höger arm bakom nacken och nå runt och nypa sig i höger öra. Hon har även kunnat göra en huvudstående lotusställning.

Posthuset i Göteborg. I flera år stod lokalerna ödelagda efter att verksamheten hade lagts ner. I dag har tegelbyggnade genomgått en metamorfos och blivit lyxhotellet Clarion Hotel Post, ett stenkast från Centralstationen. Ulrika Good bär svarta solglasögon när hon kommer gående från andra sidan Drottningtorget. Det har gått åtta veckor sedan hon tvingades lämna CP+B Europe på grund av arbetsbrist.

En vecka nnan vårt möte besökte Ulrika Good arbetsförmedlingen i Kungsbacka. En formell rutinvisit. Efter mer än 25 år i reklamvärlden vet hon att myndigheten inte är den bästa fiskdammen för en copywriter som satt i Cannesjuryn så sent som förra året. Hon ombeds att söka ett jobb på ett postorderföretag. Det blir en påminnelse, även om hon förstår att det inte är här chansen finns. Ulrika Good ser perioden som en parentes och vet att det kan vända när som helst.

– Genom åren har jag varit med om många konkurser och nedläggningar av byråer jag jobbat på, det är faktiskt bara CP+B och Valentin, Byhr som finns kvar av alla ställen jag varit på. Och i sådana situationer, när pengarna är slut och viljan att göra rätt för sig försvinner, tar många till tasksparkar och diverse fulheter när människor sägs upp. Det har jag drabbats av vid flera tillfällen och det har satt sig i muskelminnet. Så det var känslor från förr som gjorde sig påminda, även om jag vill understryka att allt sköttes helt enligt boken och alla var jättesnälla den här gången. Men de betingade reflexerna försvann på ett par dagar och jag kunde börja tänka på att förändringar oftast leder till väldigt bra saker.

Vad är skillnaden att hamna utanför arbetsmarknaden nu jämfört med när du var 27 år?
– Skillnaden är att mitt nätverk i dag är tusen gånger så stort. Jag hatade att ringa sälj- och jobbsökarsamtal, men telefonen var mitt enda sätt att nå ut för tjugo år sedan. Idag kan jag nå fler med en enda tweet än jag någonsin gjorde när jag satt med en telefonlista och försökte stålsätta mig för att ringa.

Hur gör du för att hålla dig uppdaterad om branschen och underhålla dina kontakter?
– Som sagt, jag rör mig i mitt sociala nätverk där väldigt många i branschen finns, större delen av dagen. Dyker det upp något intressant, ser jag till att kolla upp det så fort som möjligt.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?
– En vanlig dag just nu är väldigt ovanlig, i det långa perspektivet. Det är en handfull veckor jag inte varit heltid på en arbetsplats, kontra ett par decennier som jag varit det. Men just nu har jag ofta lunchmöten inne i stan, jag skriver i många olika sammanhang, för diskussioner på Twitter och fixar med diverse husliga sysslor i huset på Särö där vi bor. Och så börjar jag dagen med att träna i fem minuter.

Som kreatör, finns det något positivt med en sådan här period?
– Jag har blivit mer sugen att, vid sidan av reklamjobben, även skriva i andra sammanhang. Jag trivs exempelvis väldigt bra med att blogga för Resumé, och det har jag tid med just nu. Mitt bloggande har legat i träda i ett par år och, utöver jobbet, har jag mest uttryckt mig på 140 tecken på Twitter. Nu känns det väldigt kul att få skriva lite mer utförligt igen. Att blogga har för övrigt varit något som utvecklat mitt skrivande. Det var fantastiskt att känna friheten i att få skriva med bara sig själv som uppdragsgivare, med mina egna tankar som utgångspunkt och använda mitt eget språk till fullo.

– Emellanåt är yrket som copywriter inte särskilt textintensivt, i vissa projekt kanske de skrivna inslagen bara bara består av presentationer.

Finns det någon rädsla medan tiden går?
– Inte på något sätt. Jag ser med stor tillförsikt på framtiden och tror stenhårt på klyschan att förändring är bra. “Tack vare” att jag varit på så många byråer som gått i stöpet har jag fått erfarenheter från många arbetsplatser, sett olika byråkulturer och lärt känna en väldig massa fler människor än om jag hade hamnat på det perfekta, trygga och stabila stället redan från början. Det tror jag är en värdefull tillgång, och denna tillgång kryddas dessutom med erfarenheter från diverse toppsammanhang, så nej, jag är inte orolig.

Ulrika Goods pappa Johnny Andersson var vd på RKAB, en av Göteborgs ledande reklambyråer på 70- och 80-talet. Som 15-åring bestämde hon sig för att det var copywriter hon skulle bli. Direkt efter stundenten fick hon jobb på RKAB. Via kaffekokande, fotoassisterande och korrekturläsande av kataloger blev hon till slut befodrad till jobbet som copywriter.

Du ville bli copywriter redan som 15-åring, har det gjort det gjort det enklare för dig att hålla dig kvar i reklambranschen?
– Det har aldrig funnits något annat. Jag har inte förstått frågan när någon frågat om det är något annat jag vill syssla med.

Du har jobbat i reklambranschen i 27 år och har levt med branschen i hela ditt liv. I vilken utsträckning är reklam en del av din identitet?
– Reklamvärlden har varit en enormt stor del av mitt liv. Jag började väldigt ung, har vuxit upp i en reklamfamilj och är gift med en reklambyrågrundare, så för mig har alltid yrkesliv och privatliv flutit ihop, bara för att det har varit så roligt och viktigt. Men numera har jag inga problem att stänga av jobbtänket när jag jag känner för det, och har motvilligt insett att universum inte kretsar kring reklambyråvärlden.

Hur skulle du beskriva ditt förhållande till reklambranschen?
– Som till en nära släkting eller familjemedlem. Man kan själv se brister, men gillar inte när någon utomstående kritiserar.

Hur kunde du veta så tidigt att du ville bli copywriter?
– Jag följde med min pappa till jobbet, dvs reklambyrån, när jag var liten, där hade de massor av fina pennor, block och gnuggisar, de hade en trevlig ateljé och de verklade ha så roligt. Det i kombination med att jag älskade att skriva kåserande uppsatser i svenskan, var vad som avgjorde mitt yrkesval. Jag ville få uttrycka mig kreativt och ha roligt på jobbet, det handlade aldrig om reklampriser eller prestigejobb.

– Jag jobbade på i mindre framstående sammanhang i många år innan priserna kom. Det gör nog att jag har en ovanlig karriär, jag var en bit över 40 när jag vann Guldägg, och tidigare i min yrkeskarriär hade något sådant varit helt utopiskt och inte funnits på kartan.

Goss guldägg för kunden Glitter 2006 framhåller Ulrika Good som en tydlig milstolpe i karriären. Två år tidigare hade byrå knutit till sig modekedjan och behövde en kvinnlig copywriter för uppdraget. Ulrika Good var vid den tiden frilanare, hon kände den dåvarande marknadchefen Ann Lindh sedan tidigare och gillade att jobba tillsammans med henne. Ulrika Good fick chansen att jobba med kontot på frilansbasis. I takt med att uppdraget växte blev det till slut mer gynnsamt för Goss att anställa henne permanent. 2005 gjorde byrån en personalhandbok och strategiimplementering för Glitter – Glitterboken, som vann både Guldägg bronslejon i Cannes. En personlig vändning för Ulrika Goods karriär. Under åren som följde fick hon förtroendet att sitta i Cannes-juryn vid två tillfällen.

– Det var då jag insåg att huruvida man är “bra” eller “dålig” handlar i vilken kontext man befinner sig. Får man jobba tillsammans med människor som man klickar med kreativt, har samma ambitioner som och som har förtroende för en kan man åstadkomma vad som helst. Och det motsatta, om ens idéer och person inte är synkade med arbetsplatsens målsättningar och syn på reklam, känner man sig jättedålig. Idag förstår jag att det kanske inte är mig det är fel på om det inte funkar, det är kompatibiliteten mellan mig och byrån som fallerar.

Har du sett mycket av prestige och egon genom åren?
– När man betraktar branschen utifrån är det lätt att tycka illa den, det är enkelt att bara se en massa överspända och överbetalda kvasimänniskor. Och sådana finns det förstås, men ju närmare den verkliga reklameliten jag befunnit mig, desto fler genuint kompetenta, ödmjukt trevliga människor och själsfränder har jag träffat. Samt många som är väldigt sjavigt klädda. När jag skulle delta i Cannes-juryn förra gången exempelvis, klädde mig själv i finklänning och klackar för att gå på välkomstbankett på det lyxiga hotellet Carlton. När jag klev in i hotellhissen möttes jag av en man med flip-flop-tofflor, bermudashorts och urtvättad t-shirt. Han visade sig höra till min jury och också vara på väg till välkomstbanketten, en fransk superkreatör med juryns kanske skarpaste hjärna.

Vilken är din största drivkraft i yrket?
– Att ha roligt på jobbet. Att få hitta på bra saker.

Du gick från det mer traditionella Goss till CP+B som är väldigt långt framme digitalt. Hur var den omställningen?
– Det var ett tufft bootcamp. Jag förstod direkt att det här inte var ”mammas gata” där jag kunde gå på rutin. Jag lämnade min trygghetszon och kände mig som en nybörjare till en början. Man jag hade lyckligtvis fantastiskt duktiga kollegor att jobba tillsammans med.

Hade du förutsatt dig att det skulle bli en så pass stor utmaning?
– Jag förstod förstås att det skulle bli annorlunda. Mitt liv är väldigt digitalt, men är jag mer en heavy user än en teknikgeek, så det fanns mycket att lära. Det var nog faktiskt svårare att anpassa sig till att jobba på en amerikanskägd byrå efter att alltid ha jobbat i svensk byråkultur. Den hierarkiska strukturen passar inte mig så bra, jag har inte så vassa armbågar som man kanske behöver för att ta sig fram på en nätverksbyrå. Där är det din titel som ger dig ditt mandat för hur du får jobba, och som copywriter är det mandatet begränsat.

Kommer du ta med nätverksaspekten i beräkningen innan du börjar på nästa jobb?
– Jag vet att jag presterar bättre när jag har fullt ansvar för mina uppdrag. På en nätverksbyrå har man alltid minst ett par nivåer av CD:s över sig som bestämmer i slutändan.

Hur kommer det sig att du valde ändå att lämna Goss utan att ha något jobb att gå till?
– 98% av tiden jag har jobbat tillsammans med Johan har varit helt fantastisk. Men på slutet, när det inte gick så bra för Goss, gick det aldrig att stänga av diskussionerna om det, inte ens när vi satt hemma vid middagsbordet. Och så vill man inte vara på samma arbetsplats som sin partner när man börjar misstänka vart det kan barka hän. Därför valde jag att hoppa av.

– Jag ville göra det offentligt att jag sagt upp mig, för att optimera mina chanser att nå ut till så många potentiella nya arbetsgivare som möjligt, istället för att kontakta dem en och en i hemlighet. Det var en chansning som gick hem, inom en vecka hade jag fått jobb på CP+B.

Hur skiljer sig förutsättningarna nu jämfört med den gången?
– I Göteborg har bland annat Goss, ANR och Jerlov försvunnit och de som har tillkommit kan inte riktigt matcha de arbetsplatserna än, så det finns ett stort tomrum. Och så har lågkonjunkturen blivit djupare, många sitter still i båten istället för att satsa framåt. Men när man varit med så länge som jag har, vet man att konjunkturenas svängningar är något naturligt, det är bara att hänga i så vänder det och blir ljust igen.

Hur mår reklamstaden Göteborg?
– Den har mått bättre, men den har samma symptom som branschen i stort. I tider som den här finns det väldigt få modiga reklamköpare och de flesta kör på kortsiktiga säljinsatser istället för att bygga långsiktiga och nyskapande koncept.

När Johan Good drog igång Goss tillsammans med Gunnar Skarland och Mikael Schultz år 1996 var Ulrika Good deltidsarbetslös. Hennes man jobbade jämt och de mesta av pengarna gick till att bygga upp verksamheten och hålla byrån över vattenytan. Hemma satt Ulrika Good med två barn på 2 och 4 år, samtidigt som hon fick ligga i för att få tillräckligt med frilansuppdrag. Mitt upp i allt började hon jobba med att ta frilansuppdrag tre dagar i veckan där hon blev mobbad av sin chef. Ulrika Good bet ihop innan hon gjorde klart med ett nytt jobb och kunde säga “Jag kommer aldrig tillbaka”. När hon tio år senare står på scenen och tar emot ett den svenska reklambranschens finaste pris kan hon njuta.

– Jag lovar att vi Gossar var de gladaste Guldäggsvinnarna någonsin. Det var en dröm som blev sann för de tre grundarna som verkligen kämpat extremt målmedvetet och byggt alltihop från noll, med det här som en viktig, men närmast ouppnåelig målbild.

– Och för min egen del var det också en helt osannolik lycka. Jag önskar alla unga kreatörer alla tänkbara framgångar, men det går inte att komma ifrån att man gläds enormt mycket mer av att vinna fina priser om man haft sin beskärda del av hundår, än om allt det händer när man är nykläckt. Och jag hade haft gott om hundår.

Hur skulle du vilja se att din framtid utvecklades?
– Antingen hittar jag ett nytt roligt reklamjobb på en byrå, eller så skapar jag något i egen regi, gärna tillsammans med den parhäst som jag inte har för ögonblicket. Möjligtvis handlar det även om verksamhet som inte enbart är hardcore reklamverksamhet, men det där är frågor jag bearbetar dagarna igenom i huvudet just nu och som inte är färdigprocessade än.

Annars är det som bloggare hon skapat sin största läsekrets. Inte sällan behandlar bloggen jämställdhetsfrågor, vilket är en överraskande utveckling enligt henne själv. Hon säger att hon inte alltid varit en genusmedveten person.

– Något som var en ögonöppnare för mig var faktiskt Mad Men. Där det blev så tydligt att min egen arbetsplats varit så annorlunda för inte alls speciellt länge sedan. Och att utvecklingen som skett inte gjort det av sig själv. Jag tror inte att männen i Mad Men-eran var onda på något sätt, för dem var det självklart att kvinnors roll var att skriva maskin, svara i telefon och bli påsatta i kopieringsrummet. Jag tror inte heller att dessa män vaknat upp en morgon och tänkt “Det här är inte schyst! Kvinnor kan också vara likvärdiga medarbetare, nu måste vi ändra på det här.” Nej, det behövs en kamp och ett medvetandegörande för att ändra så starkt rotade strukturer, och om jag genom min blogg kan göra en insats för att synliggöra problematiken vill jag göra det. För det finns fortfarande massor att göra.

Du är väldigt aktiv i sociala medier. I vilken utsträckning är det ett sätt att vårda ditt varumärke?
– Det funderar jag väldigt lite på. Jag är aktiv i sociala medier för att jag tycker att det är roligt. För mig är det en väldigt ostrategisk handling.

Hur stort är ditt ego som kreatör?
– Det är klart att jag har behovet av att få genomslag för mina idéer och gärna vill slåss för dem. Men jag har absolut inte varit en person som trivts i rampljuset och ställt mig längst fram på scenen, tvärtom, tidigare var det det värsta jag visste. Tanken på att behöva tala inför folk har gjort mig panikslagen förr om åren.

– Men jag har kommit väldigt långt och idag har jag ett helt annat självförtroende, jag tror inte längre automatiskt att jag är den som har fel och är den sämsta personen i rummet. Det kan jag tacka min förmåga att uttrycka mig i skrift för. Med hjälp av den har jag upptäckt att jag också har något att komma med som folk vill lyssna på. Så idag känner jag mig hyfsat trygg med det mesta. Men stort ego? Nä, det hoppas jag inte att jag har av det dåliga slaget.

När kom du över den här typen av tankar och kände att du var duktig?
– Helt klart under tiden på Goss. Det var då jag kände att jag faktiskt platsade i väldigt bra sammanhang.

 Text: Andreas Rågsjö Thorell

 

Shit snubbar say to kvinnliga copywriters

– Nej, att vara mamma och copywriter funkar inte. Jag vet en som försökte en gång och det gick åt helvete förstås.
Sagt av en manlig copywriterkollega när jag var tjugosex år och nygravid.

– Ja, jag skulle ju inte vilja att min fru var copywriter här i alla fall.
Sagt på anställningsintervju, av byrå-VD, angående hur jag som småbarnsmamma skulle klara av tillvaron som copywriter på deras byrå.

– Nä, vettu, hos oss är det bara 180% som gäller.
Avfärdande byråchef på fest när jag gör en trevare och berättar att jag är ”mammaledig” (= arbetslös) copywriter som skulle kunna vara intresserad av ny arbetsgivare.

–Det här är Ulrika. Vischt är hon schnygg?
Den officiella introduktionen av mig inför systerbyråerna, gjord av en koncernchef som redan smakat för mycket på konferensölen.

Söndagsrepris

Här kommer en repris på den första krönikan jag skrev för Resumé 2009. Den säger en del om min bakgrund och hur jag, karriärmässigt, blivit den jag är:

Reklambranschen i nöd och lust.

De första tjugo åren av mitt yrkesliv bestod mest av uppförsbackar, hundår, motvind och gropiga vägar. Eftersom motsatsen till uppförsbacke är nedförsbacke, är det kanske ett relevant sätt att beskriva de gladare dagarna, för sådana har för all del också förekommit mellan varven. Och när jag tänker på det så är det en bra liknelse, eftersom de glada dagarna mest kändes som dödsstörtningar mot avgrunden. När konjunkturbubblorna var spända till max kunde man få åka chartrat plan till hybris-Norge, ”konferera” på en paradisö eller på något annat sätt sprätta absurda pengar på diverse meningslösheter, men några yrkesmässiga triumfer var det aldrig tal om för min del.

Hundår och bergochdalbanor har ofta följeslagare som stavas konkurser, uppsägningar och bittra tvister. Så även för mig. Mer än en gång har branschen brutalt försökt spotta ut mig, och vid åtminstone ett par tillfällen har den varit väldigt nära att lyckas. Men på något sätt har jag trots allt ändå alltid kravlat mig upp i sadeln igen. Inte på grund av min obändiga vilja, utan för att den där stackars reklamkraken är det enda jag känner till och kan sitta upp på.

Apropå hästliknelser så har jag hört att man brukar säga att man blir en bättre ryttare om man inte bara drillas på ryggen av Grand Prix-ämnen, utan även får traggla med ett gäng trötta ridskolekusar.

Kanske är det likadant i reklambranschen. Måhända blir man en bättre yrkesperson om man först måste harva på tredje klassens ”fullservicebyråer” i några år, än om man slajdar in direkt på F&B efter Berghsexamen.

Om det stämmer borde jag vara bäst i världen.

Eftersom jag inte är världsbäst har jag en annan, och mer sannolik, teori om varför det har ljusnat så smått för mig de senaste åren. Nämligen att det är omgivningen som avgör på vilken nivå du presterar. Om klimatet, kulturen och kemin stämmer, då kan mirakel som att en arbetslös, tilltufsad tvåbarnsmorsa på fyrtioplus med ett kreddlöst CV hamnar på Berns scen med ett gyllene ägg i handen.

När den stundande sommaren lider mot sitt slut firar vi tjugofemårsjubileum, reklambranschen och jag. Vårt förhållande är, som sagt, bättre än någonsin och att vi fortfarande hänger ihop, trots allt vi gått igenom, är förmodligen ett bevis för att det är meningen att det ska vara vi två även i framtiden. Jag har åtminstone aldrig ens så mycket som sneglat åt någon annan. Nej, reklambranschen, jag kommer att fortsätta älska dig i nöd och lust. Även om du beter dig som ett svin ibland.

Ups and downs i karriären

Juni 2012:
Det är fortfarande morgonsvalka när jag går in i Festivalpalatset vid Croisetten. Jag har klätt mig lite extra fin i en lång, syrénlila klänning och kilklacksandaletter, för idag ska vi ha presskonferens. Eftersom jag suttit i Cannesjuryn förut är jag inte nervös för att träffa press från hela världen. Jag vet att ordföranden kommer dra det tunga lasset och att jag på min höjd kommer behöva prata enskilt med branschpressen från Sverige och kanske från något nordiskt land.

Allt avlöper väl och när min ordförande kramar mig hej då ger han mig också ett råd. ”Lova att du tackar ja om du blir tillfrågad om en ordförandepost” säger han innan han försvinner iväg hem till Nya Zeeland med en drös guldlejon i bagaget.

Jag funderar på om jag ska hinna ta en tur till stranden innan det är dags för seminariet i det stora auditioriet. Den här gången är det Twitters grundare som ska tala och det vill jag inte missa. Hur som helst är det snart hög tid att ta ett glas rosé.

Februari 2013:
Eftersom det underkylda regnet gör vägen glashal kör jag ganska försiktigt in på parkeringsplatsen i industriområdet i Kungsbacka. Arbetsförmedlingen jag ska besöka visar sig dela lokaler med både Skatteverket och Försäkringskassan. ”Allt trivsamt på ett och samma ställe!” tänker jag ironiskt medan jag väntar på att bli uppropad.

Handläggaren placerar oss vid ett ståbord i den gemensamma entrén och han skriver mödosamt in min uppgifter på en gammal PC. Runt omkring oss sitter fullt med andra arbetssökande som surfar på Platsbanken och pratar, så ibland har jag svårt att uppfatta vad han säger.

Det tar inte lång tid innan jag börjar svettas i min dunjacka och det bildas en pöl av snöslask runt mina kängor. Min handläggare verkar nöjd över att jag både har B-körkort och bil och han nickar gillande över att jag kan börja jobba med omedelbar verkan.

När han ska skriva in ”COPYWRITER” i sökrutan måste han radera ”ÄLDREVÅRDEN” som står kvar från registreringen av personen före mig. Sökningen resulterar i en träff. Han printar ut ett papper med jobbet jag anmodas söka. Det är en tjänst som innebär att skriva katalogtexter för ett postorderföretag i en närliggande stad.

Två dagar i mitt liv med ett drygt halvår emellan. Jag väljer att tänka att den förra är mer signifikant för framtiden och att den senare är mer av en parentes.

Inkvoterad i juryn?

Apropå den här nyheten, att endast två av sexton juryordförande i Cannes Lions är kvinnor, kör jag en repris av ett inlägg jag skrev i somras när jag nyss hade kommit hem från jurytjänstgöring i just Cannes Lions:

Juryn som jag satt i förra veckan bestod av tjugosex personer varav fyra var kvinnor, inklusive mig. Raffaela från Italien blev olyckligtvis sjuk, vilket innebar att knappt var åttonde person i rummet var av feminint kön.  Ändå fick jag frågan av en inte alls illa menande jurykollega: ”How come your country always send women?”. Han reflekterade inte en sekund över att frågan han egentligen borde ha ställt sig var: ”How come my country always send men?”.

I sammanhang som det jag var i då inser man vad långt i jämställdhetsfrågan vi kommit i Sverige, och hur lite övriga världen ens funderar över saken.

Ett case vi bedömde började med att en kvinna, som satt framför en dator, förklarade att hon var kampanjens AD – endast iklädd BH och trosor. Sedan presenterades en (otroligt snyggt utförd) historia som gick ut på att temperaturen gick upp ju fler som besökte sajten i fråga. Och vad händer när det blir varmare? Jo, man tar av sig kläderna. Eller, kvinnorna tar av sig kläderna, rättare sagt. Behöver jag säga att besöksresultatet var en succé?

När den kampanjen kom med på det som kallas för short list (det vill säga alla inskick som har chansen att vinna fina priser) ställde jag mig upp och sa att jag tyckte att det var sorgligt om en så sexistisk enhet belönas utan att någon höjer på ögonbrynet. Detta möttes med tomma blickar, men efteråt kom flera av de manliga ledamöterna fram och sa: ”Jag har tänkt på det du sa, och nu fattar jag vad du menar”.

Detta fick mig återigen att fundera över det där med kvotering och medvetna satsningar på att få fler kvinnor att verka i större sammanhang.

Första gången jag var med i Cannesjuryn var det säkert en och annan (inte minst jag själv) som tänkte att jag favoriserat på grund av mitt kön, när det fanns massor av mer meriterade män att välja bland. Men jag fixade det och den här gången kände jag att på grund av den erfarenheten faktiskt platsade åtminstone lika bra som de flesta andra. För när man ger någon chansen att delta i något stort ger man dem också chansen att skaffa sig de kvalifikationer som krävs för att delta i något stort. Sådana möjligheter ges till höger och vänster till män varje dag, utan att någon frågar sig ”How come..” och så vidare.

Och när det finns fler kvinnor med rätt erfarenheter att välja mellan blir exempelvis jury- och styrelserum befolkade av fler individer som förstår att sexism och ojämlikhet är något man ska motverka. Och vips har man skapat en god jämlikhetscirkel.

Häxan Rosie spår reklamåret 2013

”Madame Börje tar plats i Platinaakademin”
”Brindfors öppnar ur-och-skur-byrå i Humlegården”
”Joe Labero blir planner på Ingo”
”Farfars guldlejon upphittat i Bosse Rönnbergs matkällare!”
”Komm inför kvotering för kvinnliga CD:s”
”Fåret Frank går till Telenor”

Tänk vad mycket klatschigare rubriker vi skulle få läsa om Resumé gjorde som Se och Hör och anlitade häxan Rosie för att spå nyheter.

Vilka reklamnyheter tror du att Rosie skulle sia fram?