Bilder i kampen mot särskrivning

Ingen kan riktigt förklara varför språkliga avarter plötsligt uppstår och sprider sig över samhället som en cancer. När jag var liten tror jag knappt någon särskrev (vi gjorde andra dumheter istället) men någon gång för kanske tjugofem år sedan började mellanslagstangenten missbrukas så smått, och allt eftersom tiden gått har en hel generation verkat bli blind för om det är ett eller två ord som avses. Jag har även märkt att det spridit sig långt upp i åldrarna, obegripligt nog.

Likadant är det med ”var” och ”vart”. ”Var” syftar på en plats: Var är mina nycklar? och ”vart” på en riktning: Vart ska vi åka? Men över en natt började alla födda från, säg -90 och framåt säga: Vart är mina nycklar? istället. Jag har ingen aning om varför.

När det gäller användandet av var respektive vart spelar det inte någon egentlig roll, alla förstår vad som avses ändå, men i särskrivningsfallet fyller regeln en språklig nytta för att undvika missförstånd.

Jo, jag vet att särskrivningshumor är ett uttjatat ämne, men jag blev ändå glad när jag hittade en både pedagogisk och kul grupp på Facebook igår som heter Bilder i kampen mot särskrivning. Den verkar ha sitt ursprung i Norge, tydligen grasserar samma mellanslagstangentmissbruk även där.

Här är några exempel på hur de illustrerar tumregler för att motverka särskrivning:

Littorin, en tax och ett fotbad.

Ibland får politiker för sig att de kan göra vad som helst. Som att gå upp. Klä på sig. Äta frukost. Ta av sig strumporna. Ta taxen i famnen. Sätta sig på toalettstolen. Göra fotbad i en gratängform. Ta en bild på det och lägga  upp på Fejan utan att det händer något speciellt.

Så tänkte Sven Otto Littorin.


Exministrar som gör helt vanliga saker. 

Vilket givetvis ledde till ett meme som förevigas via den här Facebook-gruppen ”Vi gör en Littorin”, där folk lägger upp sina egna sitta-på-en-toalettstol-med-ett-djur-i-famen-och-fötterna-i-en-gratängform-bilder.


 

Själv kommenterar Sven Otto det hela så här:

 

Min hemliga talang

Häromdagen fick jag frågan om jag har någon dold talang. Medan jag tänkte länge och väl kände jag hur gärna jag hade velat kunna svara: ”Ja, jag har ett undergroundband som brukar spela på klubbar i Hamburg”, ”Som avkoppling brukar jag översätta skönlitteratur från italienska, ”Mellan varven extraknäcker jag som studiogitarrist för Kent” eller ”Det skulle vara mina SM-titlar i varpa, då”.

Men något sådant kort hade jag förstås inte i rockärmen. Det enda jag kom på var det här:

[youtubeplay id=”TwtbWOZqgYg” size=”medium”]

Häxan Rosie spår reklamåret 2013

”Madame Börje tar plats i Platinaakademin”
”Brindfors öppnar ur-och-skur-byrå i Humlegården”
”Joe Labero blir planner på Ingo”
”Farfars guldlejon upphittat i Bosse Rönnbergs matkällare!”
”Komm inför kvotering för kvinnliga CD:s”
”Fåret Frank går till Telenor”

Tänk vad mycket klatschigare rubriker vi skulle få läsa om Resumé gjorde som Se och Hör och anlitade häxan Rosie för att spå nyheter.

Vilka reklamnyheter tror du att Rosie skulle sia fram?

Att klä sig som sin ålder

Jag tittar på uppslaget där alla som ska vara med i juryn för Månadens Kampanj 2013 presenteras. Det är överlag ungt, vid en hastig anblick hade man kunnat missta det för ett skolfoto för en gymnasieklass. Att bli äldre i reklambranschen är ett grymt öde, man måste liksom vara Göran Åkestam för att ha carte blanche att vara över 37.

För att motverka detta dystra faktum kan ju alltid försöka klä sig ungdomligt. Men hur klär sig ynglingarna i vår bransch, då? Jo det är långa helskägg, cardigans, gubbkepsar, hängslen och Dockstatofflor på killarna samt vadlånga blommiga klänningar, pumps, pärlhalsband och jätteglasögon på tjejerna. Jag anar en konspiration här. Om Johan och jag skulle klä oss så på jobbet skulle folk tro att vi var på studiebesök från äldreboendet Björkbacken.

Nej, jag får nog hålla mig till att klä mig som det anstår tanter i min egen ålder och ta på mig trasiga jeans, bikerskängor och t-shirts med döskallemotiv av nitar.