Vad har mitt högstadium med varumärkesbyggande att göra?

När jag åkte förbi min gamla högstadieskola kom jag att tänka på varumärkesbyggen. Och det självklara i att varumärken, precis som hus, ska byggas med en solid grund. Samt det lika konstiga i att så många ägnar sig åt rena fuskbyggen.

Idag när många modevarumärken har problem kan man fundera över hur väl exempelvis Gant stått sig genom åren om de nöjt sig med att ställa upp modeller mot en grå fond och på sin höjd slängt in en dagsaktuell kändis i marknadsmixen. Istället för att bygga den extremt ambitiösa New England-storytellingen som de gjorde.

Det finns nästan alltid anledningar till att vissa varumärken överlever i generationer, medan andra dras med irreparabla skador alldeles för snabbt. Ett slags varumärkenas miljonprogram.

Hur min högstadieskola från sjuttiotalet ser ut? Jo, så här:


Eller rättare sagt, just nu finns det inte alls.

Puss och kram från forntiden

Jag läser att Gul & Blå återuppstår och minns förstås genast min högstadietid (hojta om det är ett uttjatat nostagitema). När Gul & Blå skriver historia var det bara deras jeans som gällde, men i själva verket  var det en ständig kamp mellan dem och Puss & Kram om vem som skulle klä ungdomarnas bakar. Jag hade Gul & Blå, deras Marilynmodell var det som täckte min.

Gul & Blå:s lekfulla popkonst- och serietidningsestetik var magiskt tilltalande för oss vars finkläder dittills bestått av stickiga bruna gabardinbyxor matchad med en gnisslig senapsgul polyesterpolo tillverkade av könlösa varumärken, helt utan ungdomsappeal. Nu kunde man plötsligt få febrigt åtråvärda jeans OCH ett stycke av det bästa med USA i ett. Inte konstigt att vi använde plastkassen som skolväska i månader efteråt.

Och var det inte jeans så var det tröjor med serietidningsmotiv. Så här såg jag ut i min Gul & Blå-tröja med Musse Pigg i en riggad före/efter-plåtning:


Var det inte Musse Pigg så var det Joe Banana, vad det nu var för en typ egentligen. 

Utan att vara ens i avlägsen närhet av målgruppen tycker jag att man borde satsat lite mer på den där popkulturella känslan, dagens logga för tankarna till arbetskläder.

Om jag hade fått bestämma hade det alltså varit mer av det här:

Och mindre av det här:

Men det kanske bara är min privata nostalgi som talar.

Det här klippet från SVT 1976 säger så mycket om vad det var som gjorde det hela så oemotståndligt lockande. När man hör reporterns fiskande efter det omoraliska i att bära omotiverat dyra märkeskläder (”Kan man inte göra ett eget märke då?) vill man bara klä sig från topp till tå i det rätta som går sönder efter en månad. Bara för att visa den där jävla vuxenvärlden.

[youtubeplay id=”zpzbCpw40Fs” size=”large”]